Imbelupet

Jag är student i livets vår,
jag har en vän, som mig förstår,
därtill en vacker flicka:
hon är så glad, så god som gull,
och har en barm av liljor full; -
kom, bröder, låt oss dricka!

Född är jag blott till man och fri
och hatar dödligt slaveri,
hur helst det nämns på jorden, -
min egen herre, ingens slav,
därtill en äkta skandinav:
skål, bröder, skål för Norden!

Jag klandrar ej mitt ödes gång;
jag stämmer upp min svenska sång
och vandrar trygg min bana.
Glad, om ock världen synes tung,
jag följer, stolt liksom en kung,
min fosterländska fana.

Jag dricker brorskål med envar,
som något stål i bröstet har
och älskar sång och gamman.
"Vin fröjdar hjärtat", Syrach sagt;
jag noga det på sinnet lagt, -
skål, bröder, allesamman!

Jag är ej rik, dock aldrig snål,
kälkborgaranda jag ej tål,
ej miner sura, söta.
Har jag en skilling, har min vän,
ty så det höves unge män,
vad helst oss ock kan möta.

Och kommer någon mulen dag,
jag klagar ej. Ske Guds behag!
Jag lugn min pipa tänder;
ty kommer dag, så kommer råd,
sist kommer kanske himlens nåd
och moln i solsken vänder.

Om kafferepen i vår stad
mig piska smått med nässelblad
utav sin vassa tunga,
då går jag till min flicka, jag,
där vankas kyssar - annat slag! -
där gracer pilar slunga.

Jag täljer hennes hjärtas slag,
och över knoppande behag
mitt öga hastigt flyger,
och än en ros på liljegrund
och än ett smultron på dess mund
jag över läppen smyger.

Om lilla mamma gör sin rund:
"Å, mjuka tjänare!", på stund
jag sitter så allvarlig
och lägger vackert mina ord
om sol och måne, hav och jord,
ty mamma, - den är farlig.

Sen vandrar jag så glättigt mild,
med själen full av hennes bild,
hem till min lugna kammar,
och över flitens trevna värv,
dess tysta, fredliga förvärv,
snart nattens lampa flammar.

Vårt liv, I bröder, är dock skönt,
av hoppets fagra rosor krönt,
ett liv av harmlös yra!
Var dag är som en lyrisk dikt,
och varje natt en kärleksbikt: -
Drick, bröder, med min lyra!

Studentvisa