Imbelupet

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om forntida bragder en gång.
och liljornas stjälkar och rosornas blad
sig bugade djupt vid hans sång
och fåglarna sutto så tysta på träden,
och gyllene axen på gungande säden,
de nickade bifall, och vårvindens fläkt
milt smekte hans panna hans krigiska dräkt.

Och hela naturen föryngrad och skön
och mild i dess festliga skrud,
med nyflätad blomkrans och vårmantel grön
nu log som en längtande brud
och glädjens och ärans och kärlekens minne,
de höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,
och hoppet med vingar av guldflätad glans
ljuvt bjöd honom ryktets ovanskliga krans.

Då nalkades Hulda och drömmen försvann
för ynglingens tjusande syn.
Han såg endast henne, såg rodnan som brann,
likt purpur på snövita hyn.
Han kysste en tår från dess strålande öga,
han tänkte på världen och sorgerna föga.
Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn
och glömde bort ära och rykte och namn.

"Du älskar mig Hulda och jorden mig bär
bland rosor på daggpärlors stig.
Du älskar mig Hulda och sällheten är
ej mera en främling för mig.
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
de finna ej vägarna mer till mitt hjärta.
Ty nu är naturen, o flicka, med dig
en paradisträdgård, ett Eden för mig.

Men sviker du mig, se, då slocknar min sol,
då brister av ångest mitt bröst.
Då finns ej på jorden från pol och till pol
ej någon som skänker mig tröst.
Så svär mig nu Hulda, vid himlen som hör dig
att aldrig mig glömma, vart ödet än för mig,
att vara mig trogen i liv och i död
att älska din Hjalmar i lust och i nöd."

"Min Hjalmar," sad Hulda, med ljuv melodi,
och tillslöt hans mun med en kyss,
"hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,
detsamma jag svor dig ju nyss.
Så svär jag ännu vid den himmel som hör mig
att aldrig dig glömma vart ödet än för dig.
Att blott för min Hjalmar jag klär mig som brud
och sviker jag eden, så straffe mig Gud."

Och sjunken var solen och fullmånen log
så milt mot vårt älskande par,
kring kullen sin dimslöja aftonen drog,
men ändå så sutto de kvar.
Dock måste till olika hyddor de vandra,
men svuro än högt att bli trogna varandra,
och Hulda hon lovade möta sin vän
vid nästa dags skymning vid kullen igen.

Så levde den lycklige Hjalmar en tid,
och sommaren flydde sin kos,
med sommaren flydde den gyllene frid,
likt dagens förvissnade ros.
Ty nu utbrast krigets förödande låga,
från sörjande mön måste Hjalmar nu tåga
i härnad, och hulda med kärlekens glöd,
hon svor honom trohet i liv och i död.

Ett år var han borta och fredens oliv
nu växte i riket på nytt.
Slut var det grymma, det blodiga kiv,
och sorgen i glädje förbytt.
Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka.
Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka
sin längtande brud till sitt trofasta bröst,
att byta dess saknad i sällhet och tröst.

Helt nära hans hem kom den åldrige Sven,
en granne, och tryckte hans hand.
"Välkommen, behjärtade yngling igen
från striden i främmande land."
"Tack, Sven," sade Hjalmar, "men hur mår min flicka?
Jag ilar till henne och snart skall hon blicka
med himmelskt förtjusande ögon på mig.
Du hindrar mig Sven. Jag begriper ej dig!"

Men Sven tog i betslet och ryckte hans häst
tillbaka den ystra ett steg:
"Jag fruktar du blir ingen välkommen gäst."
här stannade Hjalmar och teg.
"Bemanna dig yngling med mod för att höra
en tidning som hela din glädje skall störa.
Vet du att skön Hulda, förskräckliga bud,
i dag är den stolte Sebastians brud."

"O himmel! O avgrund!" röt Hjalmar och slog
förtvivlad stålhandskarna hop.
"Men endast du väntar, jag träffar dig nog."
Och döv för den åldriges rop,
i sporrsträck han red till den trolösas hydda,
där fönstren de voro med blomkransar prydda
och taket gav genljud av gästernas sång,
av harpors och bägares klang på en gång.

Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud
och harporna tystna' med hast.
Förgrymmad han går till den trolösa brud,
och griper i brudkransen fatt.
Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren,
så blek såsom låge hon redan på båren
satt Hulda med dödsskräck i bävande barm
för dårade älskarens hämnande arm.

Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt svärd
men Hjalmar han svängde ock sitt.
Då ropte han: "Usling! Att dö är du värd,
mitt svärd biter bättre än ditt!"
Som lejon de kämpade emot varandra,
en stred för livet, av hämnd stred den andra,
som eld lyste ögonens gnistrande par,
men segern än oviss än oavgjord var.

Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt
i hatade motståndarns bröst,
men denne åt honom ren dödssåret bragt,
och blek och med rosslande röst
sjönk ynglingen ned vid förräderskans sida
som icke upphörde att gråta och kvida,
då hon på den döende älsklingen såg,
så skön som en avhuggen järnek han låg:

"O ve mig! O ve mig! Min Hjalmar jag svek!"
Hon ropte och händerna vred.
"Att svära är lätt, men det är ingen lek
att bryta så trolöst sin ed."
Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,
och inom tre dagar hon dog utav smärta.
Vid sidan av Hjalmar hon jordade då.
Ett brudpar i graven de blevo ändå.

Var gång, säger sagan, när midnatten har
sin stjärnströdda florslöja sträckt
kring jorden och skylt den med vingarnas par,
går Hulda med silvervit dräkt
kring kullen där ofta med Hjalmar hon suttit
just där hon gjort eden hon trolöst har brutit,
och suckar och klagar så ängslig och blek:
"O ve mig! O ve mig!" Min Hjalmar jag svek!"

Hjalmar och Hulda