Imbelupet

Nu når vi snart e mätta
o bugeda o stinga,
vi sätta voss te rätta
o la en visa klinga
om gåsen – tralala,
de e föa te o ha,
ja, de e föa te o ha.

I nacken, bag hans hoed,
en sätter knivaspissen,
då valar ginnast bloed
o gåsen bler så lissen;
han slutar då sitt liv
o bler snart kåll o stiv,
ja, han bler så kåll o stiv.

Ti stersed pian bär'en
forr hom har ont i singed:
hom plockar åu han fjären
allt ing på bara skinged,
forr fjären den e rar
o blöd i dynevar,
ja, i våra dynevar.

Sin bler han svidd i spisen
o maven bler oppsprättad,
o sen po femtan visen
bler överallt han tättad
me eble, skorna smått,
o så me anned gott,
ja, me mied smått o gott.

Me en tolltre tråänna
en syr ihopa sprickan,
så en kan gåsen vänna
o så i sian sticka'n,
forr bara han bler vänd,
så bler han ente bränd
nä, så bler han ente bränd.

Når ditta nu e kringskött,
han ner i grydan kommer,
så fed o tring o vingtrött –
som i en stilla slommer
där ligger han nu så lunt
te skinged de blir brunt
ja, te skinget de blir brunt.

Når riktet brun han glimmar,
då du i grydan nosar
o han i fitted simmar
o riktet stegt han osar,
då får du opp han ta,
forr då e gåsen bra,
ja, då e han riktet bra.

Fost ska du låren taga,
fast kroen den e bätter,
kan prästanesan smaga,
den glattar lätt bagetter.
Men brysted e ändå
de bästa en kan få,
ja, de bästa en kan få.

Nu prisas detta sogel
i hela Skånska lanned:
möen tack, du braa fågel,
som ror di fram på vanned
De fyled de e bra,
de bästa som vi ha
ja, de bästa som vi ha.

Sjöngs första gången 1921 vid Lunds nations gåsfest.

Gåsavisan