Sång till Den Vilda Västern

Här är folket från Den Vilda Västern,
dessa nejder, som vi älska så,
där Neptunus säkert sköter blästern
i orkan och sommarbrisar blå.
Se hur Kattegatt i solskensvågor
leker mot en röd och klippig strand!
Se hur Vänern ligger där i lågor
från den sol som Karlstad har på hand.

Res er Knallar! att er slätt besjunga
med dess Skara, Skövde och Borås
och dess gula sädesfält som gunga
omkring kyrkor, åldriga som fås!
Hör de breda forngermanska l-en,
som ge örat lust och hjärtat ro!
Utav Västerns alla vackra ställen
har du, Knalledonien, vår tro!

Upp Värmlänning! att i sång förkunna
Selmas, Gustafs och ditt eget land.
Dess behag från år, som äro svunna,
leva än i många, digra band.
Tro dock ej de blott är litterära —
Alstern kluckar alltjämt mellan säv.
Brukens hamrar dåna; smeder svära
och kring Värmland väves sagans väv

Framåt Halland! Göm ej dina skatter!
Din är kusten, sträckt i sand och gräs.
Hedar har du, ljungbevuxna matter
doft av kaprifol kring dina näs.
Lagans laxar likna dina söner,
lekfullt stimma det är deras lust,
men på djupet lika visst man röner,
som i deras jord, en märgelmust.

Män av Bohus! Salta nu Er tunga
som av gammalt varit Eder sed.
Runt Er andas havets friska lunga,
barn av vikingar i västerled.
Salt är vågen som ifrån Atlanten
slås till skum mot blanka klippors rad
och i skydd av kullarna vid älven
Göteborg Er egen stolta stad

Sjung kumpaner! Av en sång blir världen
alltid litet bättre än förut.
Liksom folk, som tagit in på färden
på ett värdshus för en kort minut,
le och skämta, dansa tills musiken
inte orkar blåsa mässing mer —
och på Dig skall säkert ej besviken
annandagens gryning blicka ner.