Frida i vårstädningen

Något ljust och änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Särskilt när bak vårens blomgardiner
kring hon går med små lätta fjät.
Icke något språng, som slår och skallar;
fint, likt suset i en vass hon lopp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

Hur hon i sin gärning så kan vara,
denna gärning, kall och praktiskt lagd,
Vetenskapen söka må förklara,
då jag själv står kärleksfullt försagd.
Springa kring med vattenfyllda käril,
torka prismorna kring lampans rand,
ändå bära sken av blom och fjäril,
av en våg som glittrar vid sin strand.

Fönstrens vadd hon hastigt låter fara,
andas rutan klar i denna stund,
för att strax därpå med händer snara
gnida kopparkrukans matta rund.
»Karl den tolftes likfärds» alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång.
Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
om de kände handens mjuka gång.

Medan vårens blåstar glada dirra
uti takens telefontrådssträng,
byråns katt utav porslin ses stirra
tankfullt ned på Fridas spring och fläng.
Nu min ängels hand med hammarn bankar
broderiet fast vid lätta dån:
»Lägg inunder tröskeln tunga tankar
och din hatt och stav i stugvrån».

Ej med bitterhet om livets lotter
talar jag med kärleksrösten min,
men jag jämför Rådmans milda dotter
tryggt med Frida, så till sätt som sinn.
Sade härskaren i frack och orden:
»Tag Astrea du, min dotter fin»,
flydde jag till Frida in på gården,
där hon jagar mal bakom gardin.

Vardags vind vid hennes ruta viner,
vardags damm står tätt i hennes fjät,
ändå något änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Där hon syns bland spannar och bland pallar,
kungligt strålar hon vid rök och dropp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

Ur sångsamlingen Fridas bok, 1922