I Spaniens månsken

När mina tankar vilja bada
i söderns månsken, fly de till Granada.
Då glömmer jag vår svenska lada
med torvtäckt tak invid sin blåa sjö.
Nu är just en av dessa nätter:
uti min hand jag ivrig sätter
ett par små goda kastanjetter,
och vilda visor vill jag kring mig strö.

Då sjunker staden ur mitt minne
och Rådmans plank med popplarne därinne.
Då glömmer jag vart streck med linne
ibland syrener på min svenska gård.
Caramba! Med mitt hand i sida
jag börjar som en orm mig vrida
och svänger uti cirklar vida
mitt ben, som stramar i sin gyllne bård.

Och visar yr och flyr kring munnen,
som vattnet sprutar uti Lejonbrunnen.
Nu är min fosterjord försvunnen.
Jag rasar, raglar, glömsk av allt, som hänt.
Gitarrens klang blir mera yster,
och Spaniens dotter är min syster.
Varenda stund hon vill bli kysster
(betecknande för folkets temperament!)

Här gnata inga störda grannar!
Caramba! Vild och lycklig jag förbannar.
— — — — —
Då plötsligt jag i dansen stannar — — —
Bland mörka ögon — — blå en blick mig rör.
Jag slutar som en orm mig vrida.
Jag tycker att jag skönjde Frida,
och hennes ögon syntes lida
och säga: »Sådant väldigt liv du för!»

Då störtar mitt i yran glada
den gyllne brant; då slocknar mitt Granada. — —
Jag åter ser vår svenska lada
vid stigen skum, bland blåklint och gullviv.
I våta blomster gå vi sakta
att Sveriges måne ömt betrakta . . .
O, tro ej, jag vill den förakta —
fast Spaniens skiner mera intensiv!

Ur sångsamlingen Fridas bok, 1922