Imbelupet

Johanssons bar, en liten krog på Vattugatan,
den ligger där som förut krogen Gamla Skatan.
Nästan i kanten utav paradisbranten,
och med utsikt över hamnen och gamla Hisingsstan.
Dit jag kom jäsande en afton härom dan.
För jag ville ha en bärsa.

Estniskt och nittisexprocent,
doftade tillsammans med en aning hemmabränt.
Bakom disken i ett förkläde så vitt,
satt bland bridge och Trettinian lilla vännen Ada.
Mamma Katarina bred och satt,
hälsa med ett ”haj på daj, dö Kal” så brett och glatt.
Jag fick in min lilla bärsa och sen Ada sa till mej:
”Säj mej, lelle Kålle, hur känns det?”

”Ada, Ada lella vän, håller du utav mig än?
Jag ska snacka med din farsa och din morsa
jag skall ordna det för oss, lella Ada.”
”Nej, min käre lelle Kal,
locka ej med sådant tal,
för du hyser andra planer när det gäller mej
än att gefta dej, döö”.

”Ack, lella Ada, gör mej inte så förvreden.
Jag hade elva rätt på tipset härförleden,
farsan hade tio och min morsa hade nio,
så det trilla lite pluring på familjen som du ser.
Säj, lella Ada, vill du dela det med mej,
bara vi blir lyckligt gefta.”

”Nej, Kålle, tjata inte mer!
Jag vet nog du säjer så till många, många fler.
Och förresten sa min farsa just idag,
att han kände en tjomme
som ä så mycket bättre.
En som på Näset stuga har
Hönökutter har han minsann samman med sin far
han har stadigt jobb på Prebbens
och han lirar uti GAIS.
Och han spelar underbar fotboll.”

”Ada, Ada lella vän, akta dej för såna män.
Spela fotboll det kan nästan vem som helst
och GAIS dom ligger som du vet i tvåan.
Jag skall skaffa mej ett fik!
Du skall stå i min butik!
Sen, när vi blir gefta, söta ungar ska du få
som kan spela fotboll.”