Surströmmingen till sin vän recentioren

"Den första gång jag såg dig , min vän recentior,
då låg du än i vaggan din och tjöt!
Det var ju rätt förklarligt, att vid så unga år
din bädd var lika blöt, som du var söt!
Men du växt upp, blitt stor och lång
och ska nu äta upp mig,
som dock en gång ur havets tång
sett storken plocka upp dig!
Den första gång jag såg dig , min vän recentior,
då var du söt och blöt och låg och galltjöt!

Men det är ju vårt öde, när höstens dagar gry,
och Norrlands söner kräver våra liv.
Dock innan du mig slukar, du unge parveny,
mitt råd på hjärnans tomma sidor skriv:
Jag ofta tänkt, när fräckt sig slängt
recentior i fåtöljer:
Sök först få bukt med all den fukt,
som ängsligt örat döljer!
Lägg detta på ditt minne, min vän recentior,
närhelst du dig med äldre landsmän umgår!

Och om du mot förmodan till äventyrs är blyg
och känner tungt, hur ung du är och grön,
så vet, att rätt du tänkt, och sök inte att bli dryg!
O yngling, hör en strömmings sista bön!
Tag efter blott, vad vist och gott
du här bland äldre spörjer!
Var artig städs! All fräckhet räds!
för resten tiden sörjer.
Förskona dem från flabb, men räck gärna fram din labb!
Dock lämna helst åt dem att tackskaduha!

Då härom da'n jag frågte nationen högsta höns,
hur honom täckts recentiorskans te,
så svarte han, vars hjässa av Norrlands krona kröns:
"På henne har jag inte hunnit se!"
Men lilla vän, tro ej, att män
så kalla äro alla!
Varannan man är Don Juan,
så vogt dig för att — trallallalla!
Till sist ännu en maning: förläs di ej min vän!
det passar bäst din man ha ha examen!"

Så talte i sin dödsstund den Nordens ädla fisk,
och gapade och ryckte smått och dog.
Nu ligger han på faten, som nyss så glad och frisk
i glad kurtis med lilla stjärten slog.
Förgäves ej han offrat sig,
om något av hans vidom
med honom själv i den inälv-
-a följer. Tag och ät! Skål!
Ja, låtom oss begånga med skyldig vördnad den,
som är så vis och ändå är så smaklig!

Bordsvisa vid recentiorsgasken den 3 oktober 1931