Vid ett stop öl och några supar

Vid ett stop öl och några supar
fladdrar snillet mörkt och plumpt;
det från sin höjd sig så fördjupar,
att dess prål blir kallt och dumt.
Men lät oss höra - - -
Bergen - må göra! - - -
hur vid fiolen han på Rosenlund
står rödblommig, frisk och sund.

Utan båd' eld och lust och tanka
han fioln i famnen får,
blir då så trög som denna anka
här vid Dantobommen går.
Hör hur han grälar! - - -
Dumheten trälar, - - -
dödar Olympens små kval och behag
i var knäppning och vart drag.

Längst bort, gutår, bort vid Grimshage
ligger krogen Rosenlund;
krögarn är känd för röst och mage,
för musik och friska sprund.
Drick och slå takten! - - -
Kring denna trakten - - -
syns tobakslador, trägårdar och fält;
kråkors skrän hörs skarpt och gällt.

Si krögarfar, hur gott han skrattar,
skvalpar ölet i sitt glas,
när fader Berg i stråken fattar
till en solo på sin bas.
Hör hur han kollrar, - - -
leker och jollrar, - - -
nickar med huvud och småler åt skyn
under tunga ögnabryn.

Så ser han ut vid nattens dimma,
klädd i nattrock dumt och platt;
mellan vart drag tennknappar glimma,
vissna blommor bär hans hatt.
Hör hur han spelar, - - -
måttar och felar! - - -
En sko har mässing till spänne, och en
bär Ett spänne utav tenn.

Skål, kära far, man måste skratta,
när man på vår spelman ser,
hur han är lik en brun markatta,
som åt stången vindögd ler.
Tusende fukter, - - -
krumsprång och bukter - - -
gör han behändig och snabb i sitt lopp,
opp och ner, och ner och opp.

Krögarn är full, och full är krogen,
full med kärl och ledsna liv;
än en gesäll med glas i knogen,
än en båtsman syns med kniv;
somliga slunga, - - -
somliga gunga - - -
mellan två linor högt upp i en gran.
Spela, spelman, snäll och van!

Bröder, gutår! Skål, Fröjas gummor
med solhattar, vita ben,
som under klang av blanka trummor
vältra sig vid månans sken,
som vid fiolen - - -
lyfta på kjolen, - - -
sjunga om herdar och vaggor och säng,
natt och dag uti fullt fläng.

Här är oss gott, gutår, min sköna!
Tag en våffla och melon;
drick ett glas öl med stjälkar gröna,
fyllt med muskot och citron.
Spela, var yster! - - -
Drick, kära syster! - - -
Hurra! vad båtsmän och systrar i takt
dansa på vår gröna trakt.

Men vem är den med skinnkarpusen
surögd mest av allihop,
som med sin nubb tätt vid kardusen
står och flåsar vid ett stop?
Si hur han smilar, - - -
klunkar och vilar, - - -
bugar och tackar och sväljer och ler,
sen sitt glas kamraten ger.

Än då den där som sig nu lutar
med en piska mot en ek,
som åt en mängd av hundar hutar,
och betraktar korpars lek?
Längst bort vid bergen - - -
synes till färgen - - -
stugan helt grå, nederfallen och ful,
och en kråka på ett hjul.

Än då den där? Han Sjögren heter,
visitörn vid Danto bom,
som mellan skrindor och kareter
smyger sig så snål och from.
Där står kamraten; - - -
tolv i kvadraten, - - -
med smorda ögon och kippade skor,
halva näsor, rivna klor.

Hugg'en i skallen, vrid opp truten,
kasta balja och gehäng,
bryt av hans käpp, slit av syrtuten,
flaskan för hans ögon sväng!
Han är densamma, - - -
som nyss anamma - - -
slangen och pannan i Ormsaltargränd,
av sin hud och blånad känd.

Inom vår krog, vet, glädjen andas
och vid krogdörrn död och mord.
Vet, med ditt blod skall finkel blandas
och din skål bli sagd vid bord.
Forte, kanalje! - - -
Stäm till batalje! - - -
slå'n i hjärnan! Slå'n! - Nej, hålt!

Vid ett stop öl och några supar

Fredmans epistel n:o 53 | Angående slagsmålet nedanför Dantobommen hos T. en höstnatt