Movitz, vik mössan högt över öra

Movitz, vik mössan högt över öra,
glänta på ditt vita tält!
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra,
ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma,
vägarna damma,
posterna glamma,
krögarne stamma
redan;
krigssignalen längsen smällt.

Tältet insveps i mörker och dimma
av kanoners eld och damm;
stolt inom röken skyllrande glimma
mörkblå leder fältet fram;
än av trummans virvlar nejden gungar,
än elden ljungar,
än kulan slungar,
än Fröjas ungar
haja,
skala bergen kring som lamm.

Bussarna stoja, hör du ej skriket
av en svärm i svett och harm,
som där kring mörsarn trängas i diket
och upplyfta arm mot arm?
Se på deras ögon, morska, tända,
hur de stå spända!
Uff, när de vända
mörsarn på ända,
Movitz,
viner kulan blank och varm.

Klang! Vakna, Movitz, cheferna ropa
framför bataljonerna;
fyrkanten redan drages tillhopa,
och ren lyftas hattarna.
Korum in i skogens kamrar skallar;
ekar och tallar,
diken och vallar,
allt återskallar
eko.
Vakna, Movitz! Klang! Hurra!

Vakna! Se soln i molnena skrider,
luften svalnar mer och mer;
koxa ditåt där vägen sig vrider,
där du hjulen damma ser.
se vad sköna skarar, ystra, lätta,
snörda och nätta;
ögat nu mätta!
Där är den rätta
Venus,
från Olympen kastad ner.

Ser du två röda hjul hur de rulla
i det späda gröna gräs;
där inom skärmen präktigt vår Ulla
gungar i sin öppna schäs.
Fålen, loddrig, frustar och sig höjer,
än huvud böjer,
än sig fömöjer,
än slår och flöjer
fålen
över dälder, kärr och näs.

Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen,
till din Ulla varm och skön;
kullstjälpt är schäsen, där trilla hjulen
bort med hela åkarlön.
Ren kring luntan Hymens facklor brinna;
men blott besinna,
härnäst att finna
slik en gudinna,
Movitz,
trotsar gudars list och bön.

Movitz, vik mössan högt över öra

Fredmans epistel n:o 70 | Om något som passerade i artillerilägret anno 1773