Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind

Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
stilla på din post, fältväbeln befaller;
stå som en docka rödblommig och trind
inom Floras grönskande galler.
Präktig med tofs din blanka karpus
lyser i fronten bland bajonetter,
stolt dina ben med vita stövletter
trippa beständigt kring gångar och hus.

Bror min, din uppsyn förråder ett blod,
som med våld och mord ur hjärtat uppstiger,
så att du verklig kan kallas för god,
när du bara skyllrar och tiger.
Se var han vandrar med sitt gevär,
lång och högbröstad, breder i truten,
halsduken svart, stångpiskan uppknuten,
hårlocken pudrad, uppvicklad och tvär.

Men inom gallret vad blomstrande prål!
Sammanvridna valv, blompottor och stoder,
bugningar, nigningar, löjen och skrål
vid ett sorl av sprutande floder.
Stolt här och där med dyrbara släp
mötas och trängas herdinnor, grevinnor;
nedslagna män, högmagade kvinnor
sitta på säten bland krukor och skräp.

Se huru Flora hon öppnar ett fält,
som det lystna ögat rör och förtjusar.
Titta åt gallret! Hur sad' du, jo snällt
trägårdsmästarn gångarna krusar.
inom en list av buxbom och grönt
ritade namn i hundra fasoner,
nejlikor täckt bland röda pioner
sira var vinkel och lukta så skönt.

I perspektivet så långt som du ser
inom dessa murar, fönster och rutor
Orpheus Flora sin dyrkan nu ger
vid cymbaler, flöjter och lutor.
Fordom förtjuste denna vår park
Grenser, La Hay, Anzani, Camilla,
och dessa trän så lugna och stilla
delat sin skugga åt landets monark.

Se där på bänken med mandom och hull
sätter sig en kämpe, Iris han klappar,
rustad i stövlor, med bälte av gull,
och i rocken glimmande knappar.
Under en skuggrik och susande gren
lutar en ann sitt huvud på armen;
sömnig och varm med handen i barmen,
ler han och pustar vanmäktig och klen.

Skyldra! Se löparn han trippar så snäll
med sitt blåa skärp och guldgula tröja,
framför två hingstar som stolt vid en smäll
sina halsar gnäggande höja.
Bullrande körs en gyllne kaross,
där som en kusk han kröker och väjer;
bakpå en turk bland fyra lakejer
gungar så frodig med sprakande bloss.

Åldrig i purpur med stjärna och band
går en landets drott, strax Mollberg han spritter,
ropar gevär, tar musköten i hand,
skyldrar långsamt, torstig och bitter.
Stolt med en plym i glimmande dräkt
nyter och spänd framstiger en annan,
röd emot soln med hatten för pannan,
blixtrar på fingret juvelen så täckt.

Himmel, vad bugningar, höghet och damm!
Klang, vad silversmidda, tjocka boråser,
vindögda, torstiga, fromma som lamm,
med en trut som idliga blåser.
Bergström, kutryggig, rödblå och tjock,
med gula uppslag, fingrar bassongen;
och bland en flook som sorlar på gången,
välvas av mässing två glimmande lock.

Gosse, en gång om du stupar i fält,
ser du arsenalen, pryd dina anor;
Mars har oss båda vår svepning beställt
inom slitna, blodiga fanor.
Där skall din sabel hänga vid min,
rostad i blod och krökt i kosacker;
skjortan du bär skall blodig och vacker
tekna de kulor, som träffat ditt skinn.

Mollberg, gutår! Vad slog klockan, kamrat?
I Jacobi torn står säjarn på åtta.
Fruktar du ej? Nej, en kungens soldat
fruktar aldrig bröstet att blotta.
Skyldra, marschera, stå, division!
Skyldra, lös av, stå rätt, alla nio!
Rätta er, marsch! Vad slog hon nu? Tio;
brandvakten ropar på Slaktarhusbron.

Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind

Fredmans epistel n:o 37 | Till Mollberg på post vid Kungsträgården