Se Movitz, vi står du och gråter

Se Movitz, vi står du och gråter
så blodig och svullen och stinn?
Dörrn upp, nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner;
förglöm den förtret du har rönt!
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
du slår dina toner.

Gutår på en halvpart, min broder;
se här tag en sup, räck ut hand!
Vårt brännvin med guld och klenoder
förgyller båd' tunga och tand.
Men har du ej feber? - Vad mera? -
Då är en sup finkel ej sunt! -
Pong pongtuli pongtuli. Strunt!
Er lagom mockera!

Är ögat utslagit? - Åh, inte!
Lät plåstret få sitta, din hund! -
Minns du hur jag sist dig påminte
om slagsmålet på Gröna Lund? -
Förstör nu den varma kristallen;
ge supen, ge hit eller slåss! -
Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen.

Det plägar ens oro ju lätta
att öppna sitt hjärta en vän;
sätt på dig peruken, berätta
varför du blev sparkad i änd'.
Kund' du dig då inte försvara
men fumla och slogs som en so? -
Pong pongtuli pongtuli.
Jo, det skall jag förklara.

Den tjugu och åttonde juli
i år, om jag minns, eller hur?
Den dagen var klart, stundom muli'
med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig till sinnes,
den tjugu och femte. - Nå säj! -
Pong pongtuli pongtuli. Nej,
nej, ve den som minnes.

Likgott, om en afton jag råka
en nymf med ett hängande flor;
jag börja med henne att språka,
fick veta precist var hon bor;
gränd heter - tyst, lät mig fundera -
precist Göran Helsinges gränd;
pong pongtuli pongtuli. Känd,
jag säger ej mera.

Jag bar just fiolen på ryggen,
gick efter och halta och skalv;
med floret i ögat för myggen
min skönhet slank in i ett valv.
Men just i detsamma hon stanna,
vips kom där en långbent drabant;
pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna.

Han ropte: Släpp nymfen! Jag släppte,
och lustigt en örfil flck jag.
Din hund, knäpp på strängen! Jag knäppte;
da capo på truten ett slag.
Emellertid stod han och spjärna
med handen i kjortel och barm.
Pong pongtuli pongtuli. Harm
i huvud och hjärna!

Allt måste jag spela och brumma,
och gå med fiolen patrull;
men hur jag på strängarna tumma,
sprang kvinten och jag föll omkull.
Fan fari den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två!
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
nu känner du saken.

Min skönhet han straxt sig tillägna,
birfilare kalla han mig;
och örfilar hagla och regna
och smattra som kulor i krig.
Revanche, han ropte, kanalje!
Där har du för kvinten som sprang,
pong pongtuli pongtuli. Klang!
Tvi sådan batalje!

Se Movitz, vi står du och gråter

Fredmans epistel n:o 31 | Över Movitz, då han blev uppiskad på gatan, för det kvinten sprang på basfiolen, en sommarafton 1769