Över fjällarna grå

Över fjällarna grå är det natt, hallå.
Sömnlöst blott eko hörs tråna.
Silverne måna
oss lyser förut, där i skogen vi gå.
Skön vid vår pol
en vårens morgonstund du strålar,
livande sol!
Och blommans späda knopp du målar
liksom i fjol;
dock tjusar mig mer
den vår, som ler
på flickans blomstrande kind,
den vår, som mot mig ler
på den kind
så röd av nordiska vind.
Men som en högtid, tyst och andäktig,
stjärnsmyckad, präktig,
står på bergen vinternatten så lång.
Raskt igenom drivorna
och glatt emellan klyftorna
sin månskensljusa öde stråt
gångar framåt
jägarskaran vår i midvintersnatt.