Bordsvisa

Vi nyligen lämnat vår stia
och bänkats till sedvanligt rit
att hylla vår hulda Lucia
och att samtidigt äta en bit.
Dessutom vi icke oss neka
att klippa en sup eller tre,
ty skall man på nattkröken käka,
man måste ha något breve'.

Sen spädgrisen upphävt sitt nödvrål,
han ligger på fatet så tyst,
beredd att förtäras med rödkål;
själv tär han på äpplet, han kysst.
Hör sill, som i ättika stimmar!
Se syltan, röbetan därhos!
I morgonens tidiga timmar
de flyga så hastigt sin kos.

När thymedelst vi hava grisat
och ej lämnat sten kvar på sten,
Lucia och pamparna prisat
med sång och med tal och med sken,
vi tända bland granar en mila
och bränna oss glögg till behag.
Vid dryckoffret sedan vi vila
i muntert Lucia-lag.