Surströmmingsvisa

På Ulvöns strand ett fiskarlag mycket strömming, fick en dag.
Det var 1802. Gissa vad, dom gjorde då.
|: Täckte över dom med jord. Nämde't aldrig med ett ord :|

Innan det gått många år, hemsker doft, ur jorden står.
Svepte runt kring varje stuga. Folket vädra och sa: "Huga!"
|: Och man sökte runt omkring men fann ändå ingenting :|

Farfar var en stårlig karl. Alltid kniv, i slidan bar.
Ärvde täppan och sex dollar samt en lukt som oro vållar.
|: Han blev alltmer konstifik; föll på kniven och blev lik :|

Mor var lockande och varm. Ögon blå, högan barm.
Sexton barn höll morsan vaken hon har aldrig skådat maken.
|: Hon har aldrig haft nån tur. Lukten den gick aldrig ur :|

I Ulvöhamn har jag en bror. Brände själv en laddning stor.
När han skulle gömma mäsken hitta han den sura fesken.
|: Blekna, stöna, skrek: "Oh ve!" Nu är han godtemplare :|

Vi som bättre vet än farfar, mor och numer torre bror.
Vi kan njuta vi kan frossa liksom Fredrik Barbarossa
|: Stoppa i oss strömming fin, tunnbröd, lök och brännevin :|