Fram med basfiolen, knäpp och skruva

Fram med basfiolen, knäpp och skruva,
- - - skjut skruven in;
pip och kuttra som en turturduva
- - - för makan sin;
släng din peruk och bulta din hjässa,
bliv ej svartsjuk, blödig och rädd;
lät mina ögon tårar pressa
uppå Ulla Winblads bädd.

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
- - - mitt hjärta känn,
hur det klappar vid var ton du stämmer,
- - - och svider sen.
När jag ser dig så tänk att jag finner
kyla, svalka, ro i mitt bröst,
ty med ditt glas du mig påminner
att mot kärlek finnes tröst.

Men mitt öga ser som i en dimma
- - - just Fröjas grav;
en paulun kring vilken lampor glimma.
- - - Drag skorna av;
helga det rum där skönheten kastar
sina liljor döden till rov.
Du min vestal till målet hastar,
och min själ är i behov.

Si den vita barmen hur han flämtar.
- - - Knäpp litet grand.
Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
- - - utav min hand.
Si hennes ögon trotsa just döden
med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hennes sång om jungfrurs öden;
hör du, hör du fader Berg?

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
- - - förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
- - - nu draga mig,
draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utav;
nu skall du dö, min nymf jag tigger:
kvickna åter i din grav.

Lägg till i sångblad